Portalen till Kungliga djurgården i Stockholm numera placerad till vänster om Djurgårdsbron
Blå porten tidigare entré till Kungliga Djurgården i Stockholm.

Kunglig historia

Internationellt och längre tillbaka i tiden så är det strävan att skapa det jordiska paradiset som ofta nämns som djurgårdarnas ursprung. En berättelse är Sarnath som härstammar från sanskrit Sāranganātha, vilket betyder “Hjortarnas herre”, och som hänför sig till en annan gammal buddistisk historia där Bodhisattva är en hjort och erbjuder sitt liv till kungen. Kungen blir då så rörd att han skapar en fristad för hjorten, en djurgård. Denna djurgård/park är fortfarande aktiv idag  ̶  Deer Park or Isipatana, nära Sarnath i Indien. Den som vill fördjupa sig kan lätt finna otroliga historier från Mesopotamien, men jag väljer här att berätta kring vår närmare djurgårdshistoria. Detta jordiska paradis är även det som inom islam har inspirerat till dess vackra mönster på mattor.

Medeltidsmänniskan hyste stor skräck för naturen. Den vilda, mäktiga, outforskade naturen kunde göra i att man hamnade vilse, blev rånad eller i värsta fall ihjälslagen  naturen sågs som en svår motståndare till utveckling. Men vårt behov av sol och luft drev då, som nu, ut människor och en praktisk lösning för att kunna njuta utan att rädas var den inhägnade trädgården. Ett stort antal vackra bilder och kartor på motiv från djurgårdar har under åren skapats. Denna vilda lummiga grönska ger en omtyckt trygg plats för umgänge under hela året. 

Inhägnader för djur har såklart förekommit väldigt länge men de första djurgårdarna för vilda djur i Sverige antas ha anlagts under tidig medeltid. Vad som skiljer dessa djurgårdar från tidigare inhägnader är att dessa inte bara skapades för att hålla djuren utan även för det sköna och vackra. Gemensamma ordet -gård avser en privat inhägnad/samling och förekommer i kombination med t ex lök-, humle-, gräs-, kål- eller i detta fall med djur  ̶  kött så att säga. Rikedomen med att kunna äta, byta och lägga upp förråd tillgodosågs likväl som det sköna en trädgård ger.

Erik XIV, son till Gustav Vasa, var mycket road av trädgårdskonst och djur såsom exotiska fåglar och hjortar, vilka han tog in i vårt land under andra hälften av 1500-talet. Redan år 1555 byggde Erik ett fågelhus i Uppsala slottsträdgård och ett i Stockholm. 1561 kan vi i Henrik Normans berättelse läsa att Erik håller några renar på ett berg. Han får därmed räknas som den förste i vårt land som håller vilda djur i skogsmiljö för det vackra och sköna. Eriks engagemang av den franske trädgårdsmästaren Jean Allard år 1563 kom även det att ha stor betydelse för utvecklingen av den svenska trädgårdskonsten. Det som nu görs är att sätta samman djurgårdarna med trädgårdarna på ett kontinentalt sätt. Därav finner vi djurgårdar etablerade under Eriks tid vid de flesta kungliga godsen.

Vid anläggandet av Uppsala slott fick Filip Kern omkring år 1590 order om att anlägga en fiskdamm, nuvarande Svandammen, samt en djurgård med bärande träd. Djurgården placerades på samma sida, längs med Fyrisån till dess utlopp i Mälaren. Kvarteret och det fina konditoriet heter ännu idag Fågelsången. 

I Kalmar slottsanläggning fanns en djurgård belägen på den plats Gustav Vasa anlade sin kålgård och år 1580 fanns här närmare 100 hjortar. Även i denna djurgård grävdes en fiskdamm och från Tyskland införskaffades rapphöns. Kalmaranläggningen blev dock kortvarig. Redan under Kalmarkriget år 1611 förstördes den till stor del. Stadsdelsnamnet Fågelsången lever dock kvar. Liknande öden kan anas på mer än 100 andra orter runtom i Sverige som bär på samma stadsdelsnamn. 

Johan III:s intresse för trädgård kom att tillföra nya element såsom lusthus och dammar. Dessa placerades ofta inne i djurgårdarna vilka därigenom kom att bli mer underhållande och besöksvänliga. Denna, för tiden nya typ av trädgård, kom i folkmun och i visan att beskrivas som lund och rosen. Johan är den som anlagt den största svenska djurgården, Öland. Detta genom en djurgårdsförordning som förbjöd all olovlig jakt och skjutvapeninnehav för allmogen, vilket lade en död hand över landskapet. Linné reagerade på att det inte fanns några fruktträd på de öländska gårdarna och fick till svar att det inte var någon idé då hjortarna var så många och åt rent. Hjortarna blev så många och så tama och orädda att de frossade på allt de kom åt, till böndernas förtvivlan.

Fram till Gustav II Adolfs död 1632 fanns det med några få undantag bara kungliga djurgårdar. Undantagna var bland andra Åke Totts Ekolsund, Magnus Gabriel de la Gardies Ekholmen och Per Nilsson Natt och Dags Bjärka-Säby. Under förmyndarregeringen ökade högadelns makt och de såg då till att få rätt att bygga kungligt  ̶  palats i sten inne i städerna och slottsanläggningar med stora träd- och djurgårdar på natursköna platser runt om i landet. Slottet, parken och jaktlandskapet hade alla till uppgift att visa kungens totala makt över människorna, djuren och landskapet. En mängd gods och slott, till exempel Versailles, Het Loo och Drottningholm, bestod till största delen av djurgård. Djurens flitiga bete skapade kortklippt gräs och en beteshorisont (se nedan) som gav genomsikt i skogen  ̶  en park som dessutom var ganska lättsam att sköta. I många fall drev de kungligas jaktintresse på. Icke att förglömma värdet av kött.

Dessa lummiga kungliga parker berikades med lust- och fågelhus, vilda djur och fåglar och kom att bli mer och mer kära. Kärt barn har, som känt, många namn och i Sverige kom de däribland att namnges ”fågelsången” och som sagts ovan, lund, hjorthage med mera.

Kungliga Djurgården i Stockholm anlades av Johan III redan på 1570-talet men först på 1680-talet inhägnade Karl XI hela Djurgården. Djurgårdens historia finns ganska väl dokumenterad och även så dess olika djur. Intill Djurgårdsbron finns en blå portal som tillkom på 1840-talet, färgvalet sägs vara äldre.

Vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf, hedersmedlem av föreningen, har bidragit till vår kungliga djurgårdshistora genom att i början av 1960-talet skapa ett hjorthägn på Solliden. Anledningen var till stor del landskapsvård men även kungens intresse för jakt. Hjortarna har skapat en vacker park, en djurgård intill slottet. Dovviltet som betar på Sollidens djurgård har sitt ursprung från Ottenby på Öland. 

Tillstånd, titlar och nöje

Nu som förr krävs tillstånd för att anlägga en djurgård, nu för tiden av länsstyrelsen, förr av kungen. Denna prövning ger det en exklusivitet som förknippas med lyx och status. Därtill en riklig tillgång på högt uppskattat kött som kan njutas eller skänkas till behövande och få givaren att känna sig rik. Denna tillgång av ”kött på rot” har ofta större betydelse än möjligheterna till jakt.

Det mest kända tillståndet att anlägga en djurgård, och bland de äldsta, må kanske vara kung Henrik VIII tillstånd till sir William Denys omkring år 1511. Originalet finns att se på Dyrham, i South Gloucestershire, England, och tillståndet omfattade 200 hektar. Parken var sålunda ett område där Denys kunde vara säker på att ingenting jagades eller på annat sätt togs av någon annan person, inklusive kungen själv och att huset hade tillgång till värdefullt kött. 

Titlarna jägmästare och hovjägmästare tillkom under Johan III:s tid, omkring 1580. De tilldelades till en början personer utbildade i Tyskland, Frankrike och Danmark som tillkallades för att sköta det s k jägeriet: djurgårdarna och stundom kungliga skogar. Från 1915 innehas titeln jägmästare av dem med den högsta skogsutbildningen i vårt land och titeln viltmästare etablerades på Öster Malma i Svenska Jägareförbundets regi år 1947. Den utbildningen liknar mer den ursprungliga jägmästarutbildningen.

Straffen för tjuvjakt har alltid varit hårda. Adliga kunde bli av-adlade under en tid och för icke adliga var straffet döden eller landsförvisning. Därav många rykten om kungliga befallningar om att jakthundar på bland annat Öland skulle stympas för att förhindra tjuvjakt. Djurgårdarna vaktades av jägmästare, hovjägmästare i de kungliga fallen och deras drängar, hejderidare och jaktjunkare.

De vackra parkerna som skapades var således hårt bevakade av hovjägaren och hans hovjägardrängar. De besökande fick passera bevakade portar och grindstugor och här togs även i många fall entré. Denna verksamhet var inte så ekonomiskt lönsam så för att dryga ut kassan gav kungen hovjägaren rätt att bränna brännvin och hålla utskänkning. På Kungliga Djurgården i Stockholm avskaffades entréavgiften 1862 för gående, och för åkande 1877. Vid krögarämbetets inventering år 1733 fanns 32 lokaler som serverade sprit. Under 1800-talet tillkom flera djurgårdsbyggnader och utbudet av krogar, värdshus och nöjen ökade. En av dem idag har namnet Blå Porten taget från de blå entréportalerna. 

På Jægersborg Dyrehaven, som etablerades 1669 strax norr om Köpenhamn, beskrivs portarna från och med 1700-talets början vara röda, hjortblodsfärgade. Där kan man ännu förlusta sig i karuseller eller äta en bit mat med hjortarna betande omkring sig. Väl värt ett besök för både hjortarnas, matens och nöjets skull! Då bör man även se Eremitaget, det lilla jaktslottet som är byggt med hissbara bord så att jaktmiddagarna kunde intas vid dukade bord helt utan närvarande serveringspersonal, en så kallad erimitagemaskin – i Sverige kallad confidence, dvs förtroende, vilket bland annat Kina slott vid Drottningholm utrustades med. Eremitaget är placerat på en relai, i en jaktstjärnas mitt med idag sex synliga vägar. Utsikten över Öresund och kyrkan i Landskrona ger ett kungligt intryck vid bra väder. 

Staketen byggdes av det som fanns tillgängligt på platsen, många gånger inte högre än cirka 2 meter då de flesta hjortdjuren lättare hittar ett hål att krypa ut igenom än att ta till höjden för att hoppa ut i friheten. I dokument från 1700-talet finner vi ofta beteckningen plank eller gärdesgård. Troligtvis syftar detta på kluvna stammar och stående uppbyggnad. Dessförinnan benämns staketen som mur av hassel och pil. Hjortarnas lojalitet till platsen uppkommer synnerligen snabbt och de måste anses vara ganska lätta att locka in med mat och artfränders lag. En del av djurgårdarna byggdes med stenmurar och i vissa fall ett stort dike, tillräckligt för att hålla hjortarna kvar i gården. Detta bidrog till minskat arbete med tillsyn och underhåll för drängar och mästare.

Kronhjort med horn som betar trädet stående på bakbenen.
Träden betas hårt så högt hjortarna når, uppstamningen skapar en tre meters beteshorisont. Ekolsunds djurgård, kronhjort Foto: Nils Lidbaum

Landskapsformningen

Ägaren av en djurgård formar således en vacker park med öppna gräsytor och gärna stora solitärträd, dammar och byggnader. De monumentala träden har en estetisk aspekt men gör även stor nytta genom att de ger foder i form av kvist, löv och ek- eller bokollon. Paviljonger/stugor byggdes på vackra utsiktsplatser, relais, och intill djurens vatten- och matplatser. Tätare partier för skydd och trygghet var viktiga under hela året men speciellt under vårens kalvningstid, så att hjortarna kunde undvika mänsklig kontakt och känna sig trygga, kunna föröka sig och sätta fina troféer.

Ett viktigt element som skapades i dessa täta skogar var jaktstjärnor, étoile, en cirkelformad plats med åtta ekrar. Dessa anlades med fördel på en höjd med tät skog. Från den högsta punkten röjdes gator ut i landskapet och på detta sätt skapades en stjärna. Vissa tolkningar som jag sett beskriver att stjärnans mitt var kungens jaktpass medan andra beskriver hur man på denna plats utdelade det sista sticket på det nedlagda villebrådet och möjligen var så fallet i den tyska jakten som beskrivs nedan. Samma typ av trädgårdselement förekommer nämligen där och centrum var i båda fallen en viktig plats under jakten. Här var överhetens totala makt tydliggjord, en siktgata mot slottet, en mot kyrkan, en mot staden etc, och i centrum fanns kungen. Alla vägar bar till honom, makten var total. Karl XI ville vara bland de främsta och anlade 1680 en jaktstjärna på Kungliga Djurgården i Stockholm med 12 vägar, inspirerat av Le Nôtres Grand Table på Chantilly. Placeringen var vid dagens skogsområde öster om Manilla.

Den första jaktstjärnan anses vara den på Compiègne år 1521 och även en jaktstjärna vid Fontainebleau 1642 nämns bland de tidigaste. Ekolsunds stjärna nämns nästan 100 år tidigare än de blev högsta mode då Ludvig XIV beordrade att skogarna skulle förses med stjärnor för att möjliggöra hans favoritjakt till häst par force. Jaktstjärnorna kom att kompletteras med vägar emellan ekrarna, i vissa fall likt spindelnät och i andra fall med kvadrater. Kvadrater utformades speciellt i Danmark och med dessa numrerade kvarter tydliggjordes kungens makt ytterligare, till och med makten att orientera sig i naturen och även under något så oförutsägbart som jakt. Med tiden blir dessa grunden för städer och slottsparker, och dess form finns idag på många ställen bevarade, även om dess historiska bakgrund i flera fall är bortglömd.

Hjortviltet å sin sida skapar en miljö där samtliga träd är betade upp till 2-3 meter (beteshorisont), vilket skapar öppna landskap med känslan av genomsikt. De träd som överlever hjortarnas betande och gnagande blir ofta solitärer med solbelysta stammar som gynnar många insekter och andra smådjur samt fåglar. Föryngring av träd uteblir men om betestrycket är måttligt så kan man finna gran, al, hägg och hagtornsplantor. Det är arter som nötkreatur ratar helt och i många fall röjs dessa bort för att skapa öppna pastorala betesmarker. För hjortarna är hagtorn en indikator. Finner vi inga plantor är betestrycket för hårt, och besättningen bör minskas. Föryngring av ädla lövträd, som man eftersträvar, uteblir om plantor inte skyddas. Hjortviltets vikt och marktryck är mycket mindre än nötkreaturs och hästars vilket gör att kulturlämningar, så som källare och stensättningar, bevaras bättre. Djurgårdar med lång kontinuitet har på ett unikt sätt bevarat kulturlämningar. Dessa hjortparker är värdefulla naturmiljöer, men jag vill med denna artikel även belysa att djurgårdar är i högsta grad kulturmiljö. 

Trädgårdens raka linjer och närhet till huvudbyggnaderna gäller även för djurgårdarna. I praktverket ”Suecia Antiqua et Hodierna” gestaltas flera djurgårdar och i många fall ser vi hjortar i trädgårdarna. Detta antas vara för att visa dess sammankopplade närhet och godsets rikedom på kött. De uppskattade miljöerna från djurgårdar runt om i världen har gestaltats flitigt inom konsten och många av dessa verk finns att skåda på national- och konstmuseer. Gustav III beskriver på Ekolsund denna miljö som ”En övermåttan angenäm plats”. Där älskade han att vistas och dinera samt arrangera överraskningsfester till sin drottning Sofia Magdalena. 1776 bjöd han in till riddarspel på Ekolsund och året därefter till riddarspelet ”Dianas fest” som hölls i jaktallén på Drottningholm.

Intill Kina slott i Drottningholms djurgård, där Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik kunde njuta av jakt och fiske och vara nära naturen, skapades bland annat alléer, lövsalar och fågelvoljärer och som nämnts ovan en confidencematsal. Uppväxten i denna miljö förklarar kanske Gustav III intresse för parken. 

Idén med den vackra ekhagen är således en direkt mänskligt skapad miljö, både i hjort- och tamdjurshagar. I djurgårdarna har döda och tuktade träd även en naturlig plats som ornament, därav dödades träd för att gynna gräsväxten. Här eftersträvades därför både det attraktiva och det funktionella, ett paradis där besökarna skulle överraskas och underhållas.

Skovkort över dyrehaven 1746
Karta över Dyrehaven, djurgården norr om Köpenhamn med gestaltning av jägarnas kläder, hästar, hundar och den fällda kronhjorten. Rigsarkivet

Jakten

Själva jakten i djurgårdarna beskrivs ofta mest som slakt då djuren inte kunde ta till flykten utanför hägnet. Min egen erfarenhet är att hjortarna mycket läraktiga och att denna tolkning således är felaktig. Flockens natur gör att när en hjort är nedlagd så undviker de övriga noggrant både platsen och jägaren genom ett nästan spöklikt försvinnande. 

Historiskt så talar man om den franska jakten par force vilket ibland felaktigt översätts till hetsjakt och ger en bild av flåsande djur och mordiska handlingar, men tittar vi närmare på denna jaktform var det i själva verket ett skådespel. En uppvisning av de vilda djuren och deras graciösa, vackra rörelser och likaså  ̶  viktigast  ̶  jägarnas styrka och mod. Därför är översättningen med styrka mer beskrivande. I dansk litteratur beskrivs de olika rollerna under jakten med stor detaljrikedom. Bland annat var färgerna på kläderna viktiga för olika roller under jakten och även modet såklart. Därtill blev selektiv hund- och hästavel viktig då man ville synas. Hade man hästar eller hundar med ljusa färger kunde man kanske noteras lite extra i den dunkla skogen. Jakten kunde gå till på följande vis:

Hovjägarna och deras spårhundar spårade först upp hjorten med den största kronan, trofén, och upptagsplatsen markerades med grenar, brisée. På morgonmötet bestämde kungen/jaktherren dagens villebråd och jägarna skulle därefter finna denna hjort. Då de rest den skulle de blåsa med sitt horn om att jakten var påbörjad och att hundförarna skulle släppa sina hundar. Jakthornen hade en viktig funktion som kommunikation, speciella signaler för att hjorten passerat eller är i vattnet och viktigast att blåsa halali som hade betydelsen att hundarna höll viltet och kungen/jaktherren eller jaktgästerna skulle komma och utdela nådastöten. När villebrådet var dödat så skulle hundarna belönas, den spårhund som hittat viltet fick gnaga på huvudet, släpphundarna fick äta inälvor blandat med bröd serverat på köttsidan av viltets skinn, allt medan jakthornen ljöd. Efter jakten skulle både ris och ros delas ut bland jaktdeltagarna och en viktig detalj var att dessa ceremonier hölls framför publik, bland annat fick den jägare som visat störst mod belöningen: hjortens ena framben, som symbol för snabbhet och styrka. 

För att förfölja en kapital kronhjort tills den var så utmattad att dåtidens vapen kunde döda bytet, krävdes vältränade hundar, hästar och jägare, och detta kunde ta upp till tre timmar. När väl hjorten eller vildsvinet hölls nere av hundarna krävdes mod att placera nådastöten och klara sig undan djurets sista styrka och förmåga att in i det sista försvara sig med sina horn och betar.

Likaså var det nödvändigt att driva viltet mot ett dike, en brant slänt eller ett tyg/nät där de förhoppningsvis stannade upp och möjliggjorde skott. Skott mot rörliga mål var mycket svåra med de långsamma mynningsladdare och flintlåsgevär som fanns att tillgå, marginellt snabbare än till exempel ett armborst.

Detta skådespel krävde därför att en scen som var utformad så att många kunde se föreställningen och möjliggjorde lätta förflyttningar för att se det viktigaste, speciellt avslutningen när halali hade blåsts. Djurgårdarna var parker, väl planerade och mänskligt skapade in i minsta detalj.

Den andra stora jaktformen var den tyska jakten, eingestellte jagd, en jakt som mer passar in på ordet hetsjakt. Flera dagar före jakten drevs djuren från stora skogsområden ihop med hjälp av lapptyg, nät och staket. Cirkeln gjordes mindre och mindre och till slut var arenan, pandplads, fylld och jakten för de kungliga kunde starta. Platsen var en öppen yta med omgivande höga nät så de vilda djuren inte kunde ta sig därifrån. Dessa nät hade således fraktats från cirkelns största ring till dess minsta och i denna jaktform nyttjades stjärnans gator mer eller mindre huvudsakligen som transportvägar för material. Utanför den sista cirkelns nät stod åskådarna i vagnar och hurrade. I vissa fall stod även jägarna i vagnar och kunde skjuta prick från vagnarnas fönster. Även jaktslott byggdes i denna mitt och då fanns ju mer bekvämligheter och fönstren nyttjades på samma sätt som på vagnarna. Vid denna jaktform ses således hägnade djurgårdar mer som ett hinder. Kungen hade ju dessutom rätten att driva av alla skogar vilket på vissa håll lokalt resulterade i en utrotning av allt vilt. Jaktstjärnorna är gemensamt för jaktformerna även om de tyska hade större vägar och med fördel placerades i lämpligt runda skogar. Beroende på jaktherren och hovjägaren kom många att nyttjas till båda jaktformerna. 

För att rationalisera behovet av att begränsa stammens storlek och få tillgång till kött tillkom det många idérika lösningar med bland annat uppspända fångstnät. Med tiden byggdes drivgångar samt sorteringsanläggningar där djuren lugnt kunde avlivas, på ett mindre heroiskt sätt. Trotts detta kunde självklart jakterna i djurgårdarna stoltsera med goda resultat då antal djur per hektar var mycket höga i jämförelse med skogsmarken utanför som nästan bara höll tamdjur.

En högst trolig avskjutning kan vi läsa om i Dagens Nyheter den 18 oktober 1899. Kronojägare Palmqvist på Gripsholm hade fällt 10 hjortar och på kungajakten fälldes 5 stycken. Efter den för året sista gallringen torde stammen utgöras av omkring 110 djur, vilket anses lämpligt att kunna vinterföda. Troligtvis ett sanningsenligt resultat under det jaktåret i ett hägn på 61 hektar. 

Hjortviltet var oftast dovvilt men det förekom kronvilt och även en del renar, rådjur, hästar och antiloper här och var. Bland hjortviltet kallas hanen hjort, vilket kan vara lite förvirrande. De kronbärande hjortarna namnges även beroende på storleken på hornen, med något artspecifika termer, men således är spets-, stång- och kapitalhjort, hjortviltets handjurs gemensamma samlingsnamn. Hjortviltets hondjur kallas hind och före kalvning smal- hind/djur. Avkomman kallas kalv och då skiljer man könen med namnen hjort- och hindkalv. Frilevande hjortar blir större i kroppen men många gånger har de sämre horn. Förklaringen kan vara både begränsad mattillgång och avelsarbete. 

I England på Woburn Abbey, med etablerad djurgård 1661, kan man idag se nio arter av hjortvilt men historiskt så är detta bara en bråkdel av de 42 arter som Herbrand Russell (11th Duke of Bedford) lät hålla i godsets djurgårdar. Sveriges motsvarighet bör vara Eriksberg i Blekinge som förutom de vanligaste arterna har en del hjortar med utomeuropeiskt ursprung. 

Vanligaste hjortviltet i dagens hjorthägn är dovvilt men även kronvilt, vildsvin, älg och mufflonfår förekommer ganska ofta. På sina håll finner vi idag hägn med björnar. Däremot kan man inte med lätthet hålla rådjur i hägn då de lätt stressar ihjäl sig. Dovviltet anses bland de lättaste att hålla i hägn och de finns naturligt i minst fyra färger, normal/vilt, vit, svart och prickig. Med urvalsjakt kan man se till att godset endast håller en färg. Som exempel kan nämnas Övedsklosters vita eller Kobergs svarta dovhjortar, men vanligast förekommande är en blandning och en dominerande färg är den normala. Under 1700-talet var vita hjortar en raritet och kallades ofta för spökhjortar, denna vita typ är en färgvariation och inte albinism, som är mycket sällsynt.

Ekolsunds Djurgårdar

Ekolsunds Stora och Lilla Djurgård nämns vad vi kunnat hitta första gången i ett inventarium från 1651 och de var anlagda av Åke Tott, vars morbror var Erik XIV. Inventariet, som upprättades då Clas Tott 1640 ärvde Ekolsund efter sin far Åke, anger att i det i djurgården då fanns 4 kronhjortar och 17 hindar samt 3 dovhjortar och 52 hindar samt att det fanns en liten stuga. Lilla djurgården var en mindre del, ofta belägen i direkt närhet till jägaren, där t ex avelsdjur kunde hållas under ett extra vakande öga.

Skiss av Ekholmsund/ Ekolsund av Magnus Gabriel de la Gardie från omkring 1650. Väster uppåt och djurgården i norr.

Enligt en rapport från den 17 oktober 1653 så finner vi att dalkarlar var sysselsatta med att gräva en damm till hjortarna inne i djurgården. Gissningsvis var den även avsedd att hålla fisk samt att skapa en vacker miljö.

Den äldsta kända kartan från år 1688 visar djurgården som då omfattar 140 tunnland. Ekolsunds djurgård kan även ses på en skiss av Magnus Gabriel de la Gardie från omkring 1650. I texten till kartan från 1688 står det: ”Djurgården består mestadelen af granskog något Ahl och Ek…”

Till kartan från 1688 nämns Kunglige hovjägaren och jakttygsmästaren Johan Ernst Maderich boende i hovjägarhuset som finns utritat på kartan invid Lilla Djurgården. Maderich dör omkring 1739 och kungl. hovjägaren Carl Gustav Fuslender tar över bostad och arbete. Carl Gustav gifter sig i sitt andra äktenskap med Johan Ernst änka Anna Magdalena Gerdes. Den andra maj år 1743 dör Carl Gustav och efterlämnar sig en dotter på två år. Bouppteckningen från 18 augusti samma år finns bevarad och bland vapnen finns fem hagelbössor, en musköt, en lodbössa och två pistoler upptagna.

På nästa kända karta från år 1725, L. Lindgrens lantmäterikarta, ser vi djurgården fördelad på Stora och Lilla Djurgården och den beskrivande texten är nu tovig vall och i skogarna ser vi samma arter som tidigare men nu även hassel. Storleken är densamma, varav lilla Djurgården består av cirka tre hektar. Jägarkroken är den plats där vägen böjer vinkelrätt längs den gamla rikstolvan (f d E18, idag RV263). Invid jägarkroken har en gångväg genom djurgården till Hårby ritats in. Strax söder om denna plats finner vi ursprunget till namnet Jägarkroken: hovjägarbostället med tillhörande kryddtäppa, källarbod och ladugård. Här bodde från och med 1744 hovjägare Nils Frisk med sin familj fram till det sista husförhöret genomfördes år 1792. Under denna tid nämns även krögaren vid hovjägarhuset, Anthon Kröger.

Gustav III förslag till Ekolsunds park och djurgård
Förslag på slottsparkens utforming av Gustav III

Gustav III:s idéskisser från 1775 och förslag på förändringar i trädgården på Ekolsund har inte någon tydlig djurgård men stora arealer med skogar innehållande slingrande gångar och monumentala konstruktioner på utvalda utsikter, relais, samt flertalet siktlinjer och alléer ut i landskapet eller låt säga syn mot slottet. Gustavs intresse för det vackra och för parken torde betyda att djurgården hölls i skick och även utvecklades under hans år på Ekolsund, dock har vi inte funnit några detaljer om djuren och hans jaktintresse sägs ju ha varit mycket litet, även om uppvisning av djur lockade. Gustavs förslag till Ekolsunds trädgård innehåller dock en ny jaktstjärna med sju vägar placerad nordväst om slottet och den tidigare jaktstjärnan Parnassen kompletterades med flera vägar. Lämpligheten till par force-jakt enligt Gustavs planritning kan ifrågasättas men det vackra och sköna är infångat. Det finns också dokument som visat på import av bland annat knölsvanar från Frankrike, vilket visar hans stora intresse för landskapet. På den nya jaktstjärnans placering kan man idag ännu ana fyra av de åtta vägarna. I Vasasamlingen finns en plan över området av Carl Peter Zierman från år 1769 där grindarnas placering ses från landsvägen samt från köks- och fruktträdgården in till Lilla djurgården. Beskrivningarna av Lilla djurgården lyder ”Alla stora ek och granträn som där befintliga finnes äro på sitt ställe aftagne” och att stora träd inte är planterade med geometrisk ordning.

Om 1800-talet när familjen Seton huserade på Ekolsund vet vi väldigt lite. En fråga som jag sökt svar på är när hovjägarbostället kom att rivas. Det är inte känt men på kartan från 1860 så ser vi inte byggnaderna längre. Setons ägande av Ekolsund kom att förvandla det kungliga godsets väldokumenterade stater till motsvarande privat bokföring som brändes i det bål som anlades när Setons konkurs var ett faktum på slutet av 1800-talet. När den sista hjorten blev till mat är inte känt, kanske släpptes de fria då vi idag förvaltar en vild stam i området. 

Efter konkursen kom det stora godset Ekolsunds att styckas upp i ett stort antal fastigheter. Fastigheten med slottet utgjorde därefter bara cirka 1000 hektar. Denna enhet köptes av Carl Kempe.

1900-talets ägarfamilj, Kempe, hade både det skogliga och jaktliga intresset men någon djurgård eller hjorthägn kom aldrig att restaureras. Den umgängesvänliga småviltsjakten tilltalade honom kanske mera. Fasanutsättningar och remissplanteringar på åkerholmar bär ännu spår av hans jaktintresse men de idag frilevande hjortarna kring Ekolsund kan inte kopplas till Carl. Dock finns det på kartan från 1912 en mindre byggnad, på djurgårdens högsta höjd i söder, på en äldre husplats med utsikt både över slottet och Hjälstaviken.

1949 avsynades den nya rikstolvan (sedermera gamla E 18) som då drogs igenom slottsparken och den vinkelräta jägarkroken blev bortskuren. Hur denna dragning av vägen kunde ske är inte helt känt och med dagens ögon kan det kännas historielöst. Hur som så har detta lett till att dagens djurgård även omfattar den gamla landsvägen och en del av den engelska parken och dess vattensystem i och med att dagens djurgård följer nuvarande gamla E 18.

Under åren då Carl Kempes döttrar förvaltade Ekolsund cirka 1967 ̶ 2000 bedrevs jakten på marken mestadels på rådjur. Djurgården beskogades med gran enligt dåtidens regler och statlig önskan om billig massaved. Tursamt nog höggs inte de gamla ädellövträden bort.

I och med den Raijanska tiden, min mors och nuvarande tid på Ekolsund, så har skogen i den gamla djurgården på Länsstyrelsens initiativ huggits fri på gran. Detta var i sista stund för många av de stora och hårt uppträngda ekarna. Djurgården fick även under början av 2000-talet en inhägnad av taggtråd och betades av kor fram till tillståndet om hjorthägn år 2016. Den största eken, 8,5 meter i omkrets, föll dock strax efter frihuggning och skyltning, men ligger nu på lit de parad sedan många år till insekternas glädje. Senaste huggningen utgick från att friställa yngre ädellövträd som nu kan leva vidare som solitärer. En stor mängd död ved finns kvar i denna unika ädellövskog, både som stående döda träd och som hopsamlade högar, så kallade faunadepåer. De stående döda träden har återigen fått sin historiska betydelse som ornament. Bokplantor uppträder ganska rikligt i Ekolsunds park och djurgård och tycks tåla bete ganska väl.

Dagens hjortvilt, 12 dov- och 12 kronvilt, har köpts in från Skåne och Jönköpingstrakten och har inte något direkt släktskap eller koppling till forna djurgårdar men regelverket om endast hägnade livdjur och karantänregler försvårande dessa drömmar om djur från tex Danmark eller England. Målbilden är omkring 70-talet djur i vinterstam  ̶  en siffra som får styras i samråd med Länsstyrelsen och tillgång på föda.

Då dagens besökare hänvisas till Ekolsunds Slotts Wärdshus, och reservatsföreskrifterna begränsar besökare till vägarna inom djurgården, valde man att byggas en portal i parkeringens närhet. Portalen är byggd av trä som vuxit i Ekolsunds arboretum, jättethuja (Thuja plicata) i ramvirket, Douglas (Pseudotsuga menziesii) i gånggrindarna och lärk (Larix europaea) i stora porten. Denna utformning med sidoplacerade gånggrindar och en körport i mitten ses på de idag bevarade djurgårdsportarna. Färgvalen är lite varierande och likaså utsmyckningen, än så länge har Ekolsunds portal inte målats, men har grånat av väder och vind. 

Den idag restaurerade djurgården har fått ett modernt två meter högt viltstaket och har utökats i söder där den moderna vägens dragning har delat den engelska parken. Engelska parkens norra del ingår numera i djurgården. Via denna del förbinds lilla och stora djurgården numera i söder men fordom i norr. Norra gränsen utgörs idag av åkermark och skogsbacken som förr låg högst upp i norr är således en egen skogsbacke som betas av nötkreatur. Ekolsunds djurgård är en del av Hjälstavikens naturreservat och skogen förvaltas av Länsstyrelsen men hjortarna och marken ägs av Ekolsunds slott.

Lantmäterikarta från 1725 av Laurent Lindgren som visar Stora och Lilla Djurgården på Ekolsunds gods.
Utsnitt av Lindgrens lantmäterikarta över Ekolsund 1725.

Förfall och nutidshistoria 

Den första svenska jaktstadgan tillkom under drottning Kristina år 1647 och därefter räknas jakten som kunglig fram till att Gustav III 1789 släppte jakträtten fri till de som ägde jord. De efterföljande åren fram till 1830 beskrivs ofta som ”förfallets tid” då det mer eller mindre anställdes massaker på viltet, som ett resultat av den uppdämda jaktlusten och bitterheten mot kungliga och adliga privilegier. 1830 beskrivs som en vändpunkt, då Svenska Jägareförbundet bildades. Dess syfte var att begränsa avskjutning, sprida kunskap och förbättra skjutskickligheten bland jägarna. 

Den kungliga jakten hade setts som ett eggande skådespel och en sport för överheten, men efter 1830 hade även andra värderingar tillkommit och nya effektiva gevär. Att försiktigt smyga sig på villebrådet och överlista det med hjälp av kunskap och erfarenhet om dess vanor och uppträdande var inte längre bara något för allmogejägare. Det kom att bli högsta mode inom alla samhällsklasser och oddsen hade blivit bättre för jägaren med nya typer av skjutvapen.

Under 1800-talets början försummades de flesta jaktparker. Staketvirket nyttjades många gånger som ved och djuren åts upp eller släpptes ut. Viltet sågs mer och mer som skadedjur som förstörde de påkostade skogs- och åkerplanteringarna. Nämnas bör också att sabotagen mot de djurgårdar som höll vilt troligtvis ökade då grannar fick rätten att jaga på sin mark. På så vis berikades den omkringliggande marken och möjligheten att fälla djur på den egna marken ökade.

I början av 1900-talet ansågs djur visas bättre i skapade habitat, som liknar vad man då trodde vara djurens naturliga, än i bur. Den första djurparken Hagenbecks bildas i Tyskland 1907 och synsättet var att det var ett värdigt sätt att visa djur. Efter krigsåren och dess efterföljande välfärd väcks intresset hos flera att hålla hjortar i hägn. Detta då vilt i stort sätt saknades i skogsmarkerna som dessutom vid denna tid stod tomma sedan tamboskapen flyttat in på kulturbeten. Att kunna hålla lager med levande kött och att få möjlighet att jaga annat än enstaka rådjur och älg lockade godsägare likt en lyxvara. Denna typ av hjorthållning började sakta öka och genomgick en markant ökning på 1990-talet till följd av avregleringen av jordbruket, omställningen och EU-bidragen. Även nyttjandet av kemikalier i jordbrukslandskapet gjorde att det jaktbara småviltet minskade, och nya jaktbara arter främjades. År 1971 sågs behovet och det bildades ett riksförbund för den svenska hjortnäringen, Svensk Hjort. Djurgårdarna fick under 1900-talet ett nytt namn med ett lite annat synsätt  ̶  hjorthägn.

I dagsläget finns cirka 400 hjorthägn. Hur många av dessa som varit historiska djurgårdar finns idag ingen sammanställning av. Bjärka-Säbys hjorthage anses vara den djurgård som har längst kontinuitet. Den håller ännu dovvilt alltsedan 1660-talet. Likaså bör Öland nämnas även om det utgör en ö. Det är fortfarande kunglig jaktmark och har ättlingar av ursprungsdjuren. Gripsholms hjorthage har hjortättlingar från Kungliga Djurgården i Stockholm och håller idag dovhjortar från omkring 1890. Ekolsund som nämns i en bouppteckning från 1640 och restaurerades under 2017 får väl räknas som en av de första och är den senast restaurerade. Därtill har många gods fortfarande kvar ättlingar av de en gång hållna hjortarna i de sedan länge förfallna djurgårdarna, t ex Wrams Gunnarstorp och Drottningholm. Spridningstakten är långsam och dagens täta viltstammar är ofta i närheten av stora gods.

Ursprungsartikel:

Texten är skriven av Nils Lidbaum och publicerades i Lustgården 2019, Föreningen för Dendrologi och Parkvård.

Referenser:

Baagøe, Jette: Kongens skov – verdens arv. Parforcejagtlandskapet i Nordsjælland, 2016 Ehrensvärd, Ulla: Vasasamlingen, 1984
Bergström, Roger, Danell, Kjell, Mattson, Leif, Sörlin, Sverker: Jaktens historia i Sverige, 2016
Almqvist, Kurt och Hakelius Popova, Susanna: The Royal Garden, 2016. 
Burell, Sven: Svartsjö djurgård: 2006
KDF, Kungliga Nationalstadsparken 2010
Historic deer parks – an important garden with history 

Summary in English:

Today when discussing deer parks the association with garden is rare, in past the deer park was central when creating a castle garden. The original idéas seems to be connected to the dream of a paradise, a dream place in many cultures. Not the least in royaltys in Europe during the midlevel time and to present time. The fenced animals serves purpose as both labourer as source of meat. The labourer as grazing both gras and trees creating a beautiful park. The meat comes with the fun of hunting. Needs to deliver an entertaining hunt cause construction of roads, paths and buildings, constructions still standing and serves a foundation to present citys and parks.
Ekolsund castle with a documented history from 1642 has the last three years been renovated and an era of about 150 years without deers has ended – the deers are back and the history has to be told – deers parks are in high degree culture heritage. 

Om författaren:

Nils Lidbaum arbetar bland annat med skötseln av parken på Ekolsunds slott. Nils familj kom till Ekolsund år 2000 genom köp. Skog, jakt och historia har alltid varit stora intressen och med förmånen av att ha Börje Drakenberg som mentor i arboretet och Jens Hendeliowitz i parken har dessa växt och omgivningarna på Ekolsund har åter fått liv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *