När jag var barn berättade man att en groda kunde bli en prins om den fick en puss. Jag prövade. Grodan blev aldrig någon prins – men den blev så lycklig att den fortfarande står kvar på sin sten och sprider glädje till den som upptäcker den.
Långt ifrån alla ser den
Lyckogrodan gömmer sig inte, men den väntar tålmodigt på den som stannar upp och verkligen tittar. Kanske är det därför barn nästan alltid hittar den före de vuxna.
En gammal saga säger att den som upptäcker grodan får ta med sig lite av dess lycka hem. Men bara om man också lämnar något kvar.
Det behöver inte vara stort.
Kanske ett leende till den som går bredvid dig. Kanske att plocka upp ett skräp du passerar. Kanske att hjälpa till att bevara parken genom den frivilliga entréavgiften, så att träden, dammarna och stigarna kan glädja nästa barn som kommer hit.
Grodan blev aldrig en prins.
Men kanske blev den något bättre.
En liten påminnelse om att glädje växer när den delas – och att även de minsta handlingarna kan hjälpa en park att leva vidare.