Välkommen till Postbacken. Här börjar vandringen från Wärdshuset upp mot slottet. Gå inte för fort. Till vänster väntar vårblommor, stora bokar och gamla berättelser. Till höger finns labyrinten, kungatronen av en fallen ek och små hemligheter för barn vid träden. Förr bar man post och besked här. I dag bär backen dig in i Ekolsund.
Platsen idag
Postbacken är gångvägen från Wärdshuset upp till slottet, caféet och parken. Har du ätit lunch, parkerat vid Wärdshuset eller kommer från vägen är det ofta här besöket börjar på riktigt.
Backen kan kännas tuff, men den är rik på sådant som är lätt att missa. På västra sidan finns vårblommor under stora bokar och ekar. På våren lyfter marken av påskliljor, vitsippor, gulsippor och svavelsippor. Bokarna hör till parkens 1800-talshistoria och ska enligt berättelsen ha planterats av Seton som morgongåva till sin skånska fru.
På östra sidan ligger norra boskén med labyrinten. Där finns också kungatronen, skapad av en fallen ek. För barn är Postbacken en av de bästa små sträckorna i parken: titta nära träden efter dörrar, fönster och detaljer från Ekolsunds skogsfolk.
Postbacken är också en övergång. Nere vid Wärdshuset finns vägen, maten, nycklarna och ankomsten. Uppe vid slottet väntar caféet, gården, fasaderna och parken. Däremellan får man gå några minuter och låta platsen byta ton.
Vägen är i första hand en gångväg. Bilar hålls normalt borta för att promenaden ska vara trygg och för att miljön framför slottet inte ska fyllas av trafik. Vid Wärdshuset finns en grind med kortläsare, så leveranser, personal och gäster med särskilda behov kan komma fram när det behövs.
När det är mörkt finns belysning längs Postbacken. Den är normalt nedtonad och går upp när någon rör sig på vägen. Det gör stråket tryggt att använda åt båda håll, samtidigt som parken skyddas från onödigt starkt ljus.
Platsens historia
Namnet Postbacken kommer ur den lokala berättelsen om vägen mellan slottet och postverksamheten vid Wärdshuset. I folkmun blev det backen man gick, sprang eller skickades upp och ner för när posten skulle hämtas.
Ekolsunds Wärdshus uppfördes under Gustav III:s tid och rymde både värdshus och kungligt postkontor. Läget var viktigt. Huset låg vid vägen, nedanför slottet, där resande, hästar, bud och nyheter passerade.
Det är lätt att tänka på ett slott som något som vänder sig inåt, mot salar, fasader och högtider. Postbacken berättar något annat. Ett slott behövde hela tiden kontakt med världen utanför: mat, brev, varor, gäster, order, arbete, skvaller och besked.
Ekolsund har haft postanknytning sedan 1600-talet, och postkontoret finns med i källor från det tidiga 1700-talet. Under 1800-talet låg posten i det vita huset vid vägen, det som många äldre Ekolsundsbor känner som Posthuset.
Att Ekolsund i dag åter är egen postort hör också till berättelsen. Efter lokalt engagemang fick Ekolsund tillbaka sitt postortsnamn 2006, med postnumret 749 50. Därför är Postbacken mer än ett namn på en väg. Den binder ihop slottet, Wärdshuset, byn, posten, vägen och själva ordet Ekolsund.
Titta efter
- De små dörrarna och fönstren vid träden
- Vårblomningen på den västra sidan
- Norra boskén och labyrinten på den östra sidan
- Ringen av katsuror och de större solitärträden i närheten
