Barken är trädets rustning, men också utsidan på ett avancerat transportsystem. Här finns skydd mot brand, kyla, sol och skador – och strax innanför pågår arbetet som håller hela trädet vid liv.
Stammen bär kronan, leder vatten uppåt, transporterar socker nedåt och lagrar sådant trädet behöver senare.
Samtidigt måste den tåla vind, frost, sol, brand, djur och människor med gräsklippare.
Det mesta av stammen består av ved, men den känsligaste delen ligger nära ytan. Därför kan en skada runt hela stammen vara farligare än ett stort hål mitt i trädet.
Ytterbarken skyddar de levande vävnaderna mot uttorkning, temperaturväxlingar, svamp, insekter och mekaniska skador.
Hos vissa träd är barken tunn och slät. Hos andra byggs den upp till en tjock, sprucken eller korkig skyddsrock.
När stammen växer på bredden måste barken följa med. Därför spricker, lossnar eller flagar den på olika sätt hos olika arter.
I innerbarken, floemet, transporteras socker och andra organiska ämnen från bladen till rötter, knoppar, frukter och växande ved.
Därför är en ringformad skada runt stammen så allvarlig. Om transporten bryts hela vägen runt kan rötterna svälta trots att stammen fortfarande ser stadig ut.
Mellan veden och innerbarken ligger kambiet, ett mycket tunt lager levande celler.
Här bildas ny ved inåt och ny barkvävnad utåt. Det är alltså här stammen växer på tjockleken år efter år.
Den yngre veden närmast kambiet kallas splintved. Där leds vatten och mineraler från rötterna upp till kronan.
Längre in finns kärnveden. Den leder normalt inte längre vatten men bidrar till styrka och stabilitet.
Vid en markbrand kan barken fungera som isolering. Ju längre värmen hålls borta från kambiet och innerbarken, desto större chans har trädet att överleva.
Arter från brandpräglade miljöer kan utveckla tjock, korkig eller djupt fårad bark. Gultall är ett tydligt exempel: äldre träd får kraftig bark som skyddar bättre än den tunna barken på unga stammar.
Platanens bark lossnar i stora fläckar och lämnar ett mönster i grått, grönt, brunt och beige. Trädet ser nästan målat ut.
PlatanusBoken behåller länge en tunn, grå och jämn bark. Den ser enkel ut, men just den släta ytan är ett av trädets tydligaste kännetecken.
Fagus sylvaticaBjörksläktet rymmer vit, rosa, kopparfärgad, gul och mörk bark. Hos vissa arter rullar den av i tunna, papperlika skikt.
BetulaDe ljusa längsgående strimmorna gör att barken liknar ormskinn. Här är stammen ofta lättare att känna igen än bladet.
Acer, sektionen MacranthaMånga arter i släktet Prunus har blank bark med tydliga horisontella lenticeller – små öppningar för gasutbyte.
PrunusMed åren blir ekens bark grov, fårad och uppdelad i kraftiga åsar. Ytan blir en livsmiljö för lavar, mossor och insekter.
QuercusEn gren som fallit, beskärning, hamling, frost, solbrand, blixtnedslag eller påkörning lämnar spår.
Trädet läker inte på samma sätt som människor. Det bygger ny vävnad runt skadan och försöker kapsla in den.
På Ekolsunds äldre lindar syns spår av tidigare hamling, och på många parkträd går det att följa flera generationer av skador och återväxt.
Ett gammalt träd kan vara ihåligt och ändå leva länge. De aktiva transporterna går nära barken och i den yttre veden, inte genom den gamla kärnan i mitten.
Håligheter är dessutom viktiga livsmiljöer för insekter, fåglar och fladdermöss.
Det som ser ut som en skada kan därför vara en av trädets största biologiska tillgångar.
Om någon slår in en spik två meter upp i en stam sitter den ungefär två meter upp även många år senare.
Stammen blir tjockare, men den gamla delen skjuts inte uppåt. Höjdtillväxten sker i skottens spetsar.
Om du börjar gå nära träden för att känna på barken, leta efter lenticeller och försöka avgöra om ett gammalt ärr kommer från hamling, storm eller en klantig gräsklippare – då utvecklas trädviruset normalt.
Det finns inget känt botemedel.
Biverkning: dina bilder från skogen kommer snart att bestå av närbilder på bark.