Avenbok
Carpinus betulus
Avenboken, även kallad vitbok, är trots namnet inte någon egentlig bok. Den hör till hasselsläktingarna och är ett av de sist invandrade trädslagen i vårt land. Den kom först under den senare delen av värmetiden, ungefär samtidigt med boken, och är liksom denna främst knuten till bokskogsregionen.
Det är sällan ett träd som imponerar genom väldiga dimensioner. Avenbokens värde ligger snarare i dess sega livskraft, hårda virke, låga markkrav och märkligt skulpturala stamform.
Kännetecken
Stammen är slätbarkig men ofta tydligt längsrefflad, nästan muskulös, och får därför ett helt annat uttryck än bokstammen. Bladen är enkla, skiftesvis ställda och fint sågade. Kronan blir ofta tät och ganska oregelbunden.
Honblommorna sitter i sammansatta hängen och har vid sin bas ett karakteristiskt treflikat svepe som underlättar nötternas spridning. De hängande fruktställningarna under sommaren ger trädet ett mycket tilltalande intryck.
Biologi
Avenboken betraktas i allmänhet som ett pionjärträd med låga markkrav. Den uppnår sällan några större åldrar eller dimensioner; omkring 150 år kan anges som en maxålder och ungefär 20 meter som högsta höjd. Enstaka exemplar kan dock få relativt grova stammar.
Blomningen sker ungefär samtidigt med lövsprickningen och börjar normalt först när trädet nått omkring 20 års ålder. Nötterna gror i regel först efter ett års vila i marken.
Utbredning
I Sverige är avenboken inskränkt till de sydliga lövskogsområdena, men den kan utan större problem odlas i hela Svealand och en bit upp längs Norrlandskusten. Större rena bestånd är sällsynta men finns bland annat vid Stenshuvud och Halltorp på Öland.
Arten förekommer naturligt i västra Europas kusttrakter, Mindre Asien och Iran samt även i Ukraina, Litauen och Tyskland. I delar av Kaukasus och Armenien finns naturskogar av avenbok med stor åldersspridning, rikedom på död ved, ihåliga träd och höga naturvärden, ofta formade av en lång historik av bete, hamling och oregelbundet skogsbruk.
Människan och arten
Avenbokens virke är ljust, mycket hårt, tätt och svårkluvet. Det saknar mörk kärna och har därför kallats vitbok. Just hårdheten har gjort det användbart där träet utsätts för nötning och stötar: glidklossar, hyvelbänkar, mangelvalsar, träverktyg, huggkubbar och träklubbor.
Förr användes det även till kuggar i väderkvarnshjul och andra träkonstruktioner där slitstyrka var viktigare än lättbearbetning. Det är inte ett virke för den som vill klyva lätt, utan för den som behöver trä som tål stryk.
På Ekolsund
På Ekolsund visar avenboken en annan sida av lövträden än de stora ekarna och bokarna. Den är mindre monumental men mycket karaktärsfull: den släta, refflade stammen, det täta bladverket och de hängande fruktställningarna gör den till ett träd som belönar den som tittar nära.
Den är också ett bra exempel på hur ett till synes anspråkslöst träd kan bära både skogshistoria, hantverkshistoria och tydlig dendrologi.
Vår
Lövsprickningen och blomningen sker ungefär samtidigt. De unga bladen är friskt gröna och de små blommorna syns bäst om man går nära.
Sommar
De hängande honblomställningarna mognar och blir ett av trädets bästa kännetecken. Titta efter de treflikiga svepena kring nötterna.
Höst
Bladen får gula till brunaktiga toner och kan ibland sitta kvar länge. Fruktställningarna hjälper nötterna att spridas från trädet.
Vinter
När löven fallit framträder stammen tydligast. Den släta, längsrefflade barken gör avenboken lättare att känna igen än många andra lövträd även utan blad.