Djurgård och hovjägare

Ekolsunds Stora och Lilla Djurgård nämns vad vi kunnat hitta första gången i ett inventarium från 1651 och de är troligtvis anlagda av Åke Tott, vars morbror var Erik XIV. Inventariet, som behandlar att Clas Tott år 1640 ärvde Ekolsund efter sin far Åke, anger att antalet hjortar var 52 och att i djurgården även fanns en liten stuga. Lilla djurgården var en mindre del, ofta belägen i direkt närhet till jägaren, där t ex avelsdjur kunde hållas under ett extra vakande öga. 

Åke Totts räkenskaper upptar soldater ur Torsten Ruths kompani som var avdelade för olika sysslor, varvid 19 soldater arbetade i Djurgården.

Den äldsta kända kartan från år 1688 visar djurgården som då omfattar 140 tunnland. Ekolsunds djurgård kan även ses på en skiss av Magnus Gabriel de la Gardie från omkring 1650. I texten till kartan från 1688 står det: ”Djurgården består mestadelen af granskog något Ahl och Ek…”

Enligt en rapport från den 17 oktober 1653 så finner vi att dalkarlar var sysselsatta med att gräva en damm till hjortarna inne i djurgården. Gissningsvis var den även avsedd att hålla fisk samt att skapa en vacker miljö.

Till kartan från 1688 nämns kungliga hovjägaren och Jakttygsmästaren Johan Ernst Maderich boende i hovjägarhuset som finns utritat på kartan invid Lilla Djurgården. Maderich dör omkring 1739 och kungliga hovjägaren Carl Gustav Fuslender tar över bostad och arbete. Carl Gustav gifter sig i sitt andra äktenskap med Johan Ernst änka Anna Magdalena Gerdes. Den andra maj år 1743 dör Carl Gustav och efterlämnar sig en dotter på två år. Bouppteckningen från 18 augusti samma år finns bevarad och bland vapnen finns fem hagelbössor, en musköt, en lodbössa och två pistoler upptagna. År 1744 finner vi hovjägare Nils Frisk med sin familj boende i Jägarbostället. Olika källor anger Nils död till 1882 och 1992 men det sista spåret är det sista husförhöret år 1792. Under Nils tid nämns även krögaren vid hovjägarhuset, Anthon Kröger. Nästkommande hovjägmästare, Patrik Baron Seton, kom även att vara ägare till slottet och därav blir Nils den sista hovjägaren i Hovjägarbostället.

På nästa kända karta från år 1725, L. Lindgrens lantmäterikarta, ser vi djurgården fördelad på Stora och Lilla Djurgården och den beskrivande texten är nu tovig vall och i skogarna ser vi samma arter som tidigare men nu även hassel. Storleken är densamma, varav lilla Djurgården består av cirka tre hektar. Jägarkroken är den plats där vägen böjer vinkelrätt längs den gamla rikstolvan (f d E18, idag RV263). Invid jägarkroken har en gångväg genom djurgården till Hårby ritats in. Strax söder om denna plats finner vi namnet Jägarkroken: hovjägarbostället med tillhörande kryddtäppa, källarbod och ladugård.

Gustav III:s idéskisser från 1775 och förslag på förändringar i trädgården på Ekolsund har inte någon tydlig djurgård men stora arealer med skogar innehållande slingrande gångar och monumentala konstruktioner på utvalda utsikter, relais, samt flertalet siktlinjer och alléer ut i landskapet eller låt säga syn mot slottet. Gustavs intresse för det vackra och för parken torde betyda att djurgården hölls i skick och även utvecklades under hans år på Ekolsund, dock har vi inte funnit några detaljer om djuren och hans jaktintresse sägs ju ha varit mycket litet, även om uppvisning av djur lockade. Gustavs förslag till Ekolsunds trädgård innehåller dock en ny jaktstjärna med sju vägar placerad nordväst om slottet och den tidigare jaktstjärnan Parnassen kompletterades med flera vägar. Lämpligheten till par force-jakt enligt Gustavs planritning kan ifrågasättas men det vackra och sköna är infångat. Det finns också dokument som visat på import av bland annat knölsvanar från Frankrike, vilket visar hans stora intresse för landskapet. På den nya jaktstjärnans placering kan man idag ännu ana fyra av de åtta vägarna. I Vasasamlingen finns en plan över området av Carl Peter Zierman från år 1769 där grindarnas placering ses från landsvägen samt från köks- och fruktträdgården in till Lilla djurgården. Beskrivningarna av Lilla djurgården lyder ”Alla stora ek och granträn som där befintliga finnes äro på sitt ställe aftagne” och att stora träd inte är planterade med geometrisk ordning.

Om 1800-talet när familjen Seton huserade på Ekolsund vet vi väldigt lite. En fråga som jag sökt svar på är när hovjägarbostället kom att rivas. Det är inte känt men på kartan från 1860 så ser vi inte byggnaderna längre. Setons ägande av Ekolsund kom att förvandla det kungliga godsets väldokumenterade stater till motsvarande privat bokföring som brändes i det bål som anlades när Setons konkurs var ett faktum på slutet av 1800-talet. När den sista hjorten blev till mat är inte känt, kanske släpptes de fria då vi idag förvaltar en vild stam i området. 

Efter konkursen kom det stora godset Ekolsunds att styckas upp i ett stort antal fastigheter. Fastigheten med slottet utgjorde därefter bara cirka 1000 hektar. Denna enhet köptes av Carl Kempe.

1900-talets ägarfamilj, Kempe, hade både det skogliga och jaktliga intresset men någon djurgård eller hjorthägn kom aldrig att restaureras. Den umgängesvänliga småviltsjakten tilltalade honom kanske mera. Fasanutsättningar och remissplanteringar på åkerholmar bär ännu spår av hans jaktintresse men de idag frilevande hjortarna kring Ekolsund kan inte kopplas till Carl. Dock finns det på kartan från 1912 en mindre byggnad, på djurgårdens högsta höjd i söder, på en äldre husplats med utsikt både över slottet och Hjälstaviken.

1949 avsynades den nya rikstolvan (sedermera gamla E 18) som då drogs igenom slottsparken och den vinkelräta jägarkroken blev bortskuren. Hur denna dragning av vägen kunde ske är inte helt känt och med dagens ögon kan det kännas historielöst. Hur som så har detta lett till att dagens djurgård även omfattar den gamla landsvägen och en del av den engelska parken och dess vattensystem i och med att dagens djurgård följer nuvarande gamla E 18.

Under åren då Carl Kempes döttrar förvaltade Ekolsund cirka 1967 ̶ 2000 bedrevs jakten på marken mestadels på rådjur. Djurgården beskogades med gran enligt dåtidens regler och statlig önskan om billig massaved. Tursamt nog höggs inte de gamla ädellövträden bort.

I och med den Raijanska tiden, min mors och nuvarande tid på Ekolsund, så har skogen i den gamla djurgården på Länsstyrelsens initiativ huggits fri på gran. Detta var i sista stund för många av de stora och hårt uppträngda ekarna. Djurgården fick även under början av 2000-talet en inhägnad av taggtråd och betades av kor fram till tillståndet om hjorthägn år 2016. Den största eken, 8,5 meter i omkrets, föll dock strax efter frihuggning och skyltning, men ligger nu på lit de parad sedan många år till insekternas glädje. Senaste huggningen utgick från att friställa yngre ädellövträd som nu kan leva vidare som solitärer. En stor mängd död ved finns kvar i denna unika ädellövskog, både som stående döda träd och som hopsamlade högar, så kallade faunadepåer. De stående döda träden har återigen fått sin historiska betydelse som ornament. Bokplantor uppträder ganska rikligt i Ekolsunds park och djurgård och tycks tåla bete ganska väl.

Dagens hjortvilt, 12 dov- och 12 kronvilt, har köpts in från Skåne och Jönköpingstrakten och har inte något direkt släktskap eller koppling till forna djurgårdar men regelverket om endast hägnade livdjur och karantänregler försvårande dessa drömmar om djur från tex Danmark eller England. Målbilden är omkring 70-talet djur i vinterstam  ̶  en siffra som får styras i samråd med Länsstyrelsen och tillgång på föda.

Då dagens besökare hänvisas till Ekolsunds Slotts Wärdshus, och reservatsföreskrifterna begränsar besökare till vägarna inom djurgården, valde man att byggas en portal i parkeringens närhet. Portalen är byggd av trä som vuxit i Ekolsunds arboretum, jättethuja (Thuja plicata) i ramvirket, Douglas (Pseudotsuga menziesii) i gånggrindarna och lärk (Larix europaea) i stora porten. Denna utformning med sidoplacerade gånggrindar och en körport i mitten ses på de idag bevarade djurgårdsportarna. Färgvalen är lite varierande och likaså utsmyckningen, än så länge har Ekolsunds portal inte målats, men har grånat av väder och vind. 

Den idag restaurerade djurgården har fått ett modernt två meter högt viltstaket och har utökats i söder där den moderna vägens dragning har delat den engelska parken. Engelska parkens norra del ingår numera i djurgården. Via denna del förbinds lilla och stora djurgården numera i söder men fordom i norr. Norra gränsen utgörs idag av åkermark och skogsbacken som förr låg högst upp i norr är således en egen skogsbacke som betas av nötkreatur. Ekolsunds djurgård är en del av Hjälstavikens naturreservat och skogen förvaltas av Länsstyrelsen men hjortarna och marken ägs av Ekolsunds slott.

Jägare på Ekolsund
1688-1739 Johan Ernst Maderich, Hovjägare & Jakttygsmästare
1740-1743 Carl Gustav Fuslender, Hovjägare 
1744-1792 Nils Frisk, Hovjägare
1873-1902 Patrik Baron Seton, Hovjägmästare
1911-1917 Sigfrid Rålamb, Hovjägmästare