Parklind
Tilia × europaea
Parklinden är den klassiska lind som under århundraden planterats längs alléer, på herrgårdar, i parker och i städer över stora delar av Europa. Den är en naturlig hybrid mellan skogslind (Tilia cordata) och bohuslind (Tilia platyphyllos) och förenar båda arternas goda egenskaper. Dess kraftiga växt, långa liv och stora tålighet mot beskärning har gjort den till ett av våra viktigaste kulturträd.
Kännetecken
Parklinden utvecklar en bred och hög välvd krona med kraftiga grenar. Bladen är hjärtformade, mörkgröna och något större än hos skogslinden. I juli fylls trädet av små gulvita, väldoftande blommor som lockar mängder av bin och andra pollinerande insekter.
Biologi
Linden är ett utpräglat sekundärträd med höga krav på näringsrik mark. I vårt klimat sätter den sällan livskraftigt frö utan bevarar sig främst genom rotskott och vegetativ tillväxt. Den stora livskraften gör att även hårt beskurna träd snabbt kan bygga upp en ny krona.
Utbredning
Parklinden saknar naturlig utbredning eftersom den är en hybrid, men odlas över hela Europa. I Sverige är den den vanligaste linden i parker, alléer och stadsmiljöer och förekommer långt upp i mellersta Norrland.
Människan och arten
Lindens bast var under århundraden en ovärderlig råvara till rep, linor och andra flätade produkter. Virket är ljust, mjukt och mycket lättbearbetat och har därför använts till träsnideri, skulpturer, modellbyggen och slöjd. Många av Europas medeltida träskulpturer är skurna i lind.
På Ekolsund
Parklinden hör till de träd som tydligast förknippas med historiska slotts- och herrgårdsmiljöer. Den ger skugga, struktur och rumslighet och har under sekler varit självklar i svenska alléer. På Ekolsund knyter den samman parkens kulturhistoria med dess levande trädsamling.
Vår
Knopparna spricker sent och kronan fylls snabbt av ljusgröna hjärtformade blad.
Sommar
De väldoftande blommorna öppnar sig och trädet fylls av ett intensivt surr från bin och andra pollinatörer.
Höst
Bladen övergår i mjukt gult innan de faller och de små nötfrukterna sitter kvar en tid tillsammans med sina vinglika högblad.
Vinter
Den kraftiga kronan, de karakteristiska grenarna och de många kortskotten avslöjar den gamla parklinden även under den bladlösa årstiden.
Tilia – lindar
Kännetecken
Lindarna är nordhemisfäriska lövträd med skiftesvis ställda blad och den typiskt snett hjärtlika bladbasen. Blommorna sitter i kvastar med ett långt, ljust skärmblad på skaftet, vilket gör släktet lätt att känna igen under blomning och fruktsättning. Blommorna är insektpollinerade, doftande och mycket rika på nektar. Frukten är en liten nöt som sprids tillsammans med skärmbladet.
Som släkte är lindarna inte alltid enkla att bestämma. Arterna hybridiserar lätt, och det som i parker och stadsmiljöer ofta kallas lind är vanligen parklind, hybriden mellan skogslind och bohuslind. Skogslinden är ett utpräglat sekundärträd med höga markkrav och stor förmåga att leva kvar genom rotskott, rotslående grenar och återväxt efter mekaniska skador.
På Ekolsund
På Ekolsund hör lindarna till de träd som tydligast binder samman park, allé, lövfoder, bast, blomdoft och kulturhistoria. Linden har i äldre tid varit ett viktigt nyttoträd: basten kunde beredas till starka fibrer för rep och linor, lövet hamlades som foder och virket användes till snideri, modellarbete och andra arbeten där ett ljust, mjukt och lättbearbetat träslag var önskvärt.
I parken är Tilia både ett historiskt och ett ekologiskt släkte. Lindblomningen märks på doften och på insektslivet, medan de gamla träden visar släktets tålighet mot beskärning, skador och återväxt. På Ekolsund kan lindarna därför läsas både som parkarkitektur och som levande spår av äldre bruk av träd.
