Åke Totts dröm om en renässansträdgård med broderikvarter av fransk typ, ruddammar (dok. 1636, Å.T:s saml. Riksarkivet), fontäner och en lång vattengrav (dok. 1638) från 1636 resulterade i sonens Claes Totts barockpark av Nicodemus Tessin d.ä. från 1662 med ett tiotal fontändammar, den över 500 meter långa Canalen samt barriären nedanför slottsbyggnaderna mot parterren med 28 kaskader utbyggd fram till greve Clas Totts död 1674. Man får dock inte glömma att trädgårdsanläggningens stora dimensioner redan bestämdes genom de ritningar arkitekten Jean de la Vallee utarbetade åren 1654-1658 och som anläggningsarbetena påbörjades efter. Omkring 1660 hade man hunnit ganska långt och när Tessin påbörjade sina arbeten 1661 införlivades det som redan var färdigställt av det tidigare projektet i den nya anläggningen som delvis utvidgades.
Det är ingen överdrift att påstå att Clas Tott lade ner hela sin förmögenhet i planerandet och framförallt realiserandet av just trädgårdsanläggningen. Den förestående ombyggnaden av den äldsta slottsbyggnaden från Åke Totts tid samt en eventuell förbindelsebyggnad mellan denna och den nya södra slottsbyggnaden sköts fram så långt att de ekonomiska medlen tog slut de sista åren av 1660-talet.
Från det första stora parkförslaget som troligen utfördes 1652 av de la Vallée tog Tessin förutom canalen, som fick en annan sträckning och de gigantiska fyrradiga huvudalléerna upp motivet med den italienskinfluerade kaskadanläggningen nedanför slottsbyggnaderna, ett motiv som arkitekten åter gav stort utrymme i Drottningholm. Även trädskolan Pepinieren och fågelgården torde återgå på de tidigare projekten även om de flyttades i Tessins projekt. Arbetena på den grandiosa trädgårdsanläggningen fortsattes emellertid efter att Ekolsund pantsatts och senare efter Karl XI:s reduktion 1682 och innebar att trädgårdskvarteren omlades i modernare franska former efter ritningar av Nicodemus Tessin d.y. under assistans av trädgårdsarkitekten Johan Hårleman (dok L. Lindgrens stora karta 1725 samt i en tidig 1900-talskopia).
Vi vet att flera av de många fontänerna i Ekolsundsparken hade vattenkastare i form av exotiska djurhuvuden. Amorreux(Amorrör), den stora fontängruppen i huvudparterrens mitt hade en uppsats med fyra lejonhuvuden som sprutade vatten ner i bassängen. I de omgivande fyra små bassängerna fanns tre änglagestalter i friskulptur. Allt detta var i gjutet bly som målats med guldfärg. Påkostad var också stora språngets fontänuppsats som var i gjuten brons (dok trädgårdsinventarium 1670, samt topografen J. Salvius utförliga beskrivning av Ekolsund 1741).Vid denna tid fungerade fortfarande ett flertal fontäner.
Ekolsund var banbrytande i vår konsthistoria då det gäller parken som åtminstone delvis är äldre än Drottningholm. Orsaken till slottsanläggningens väldiga dimensioner var inte bara herrarna Totts stora dendrologiska intresse utan det faktum att man räknade släktskap med Vasadynastin. Detta försökte man manifestera inför sina ståndsbröder i ståtliga byggnader och en vidsträckt parkanläggning. Dock kom ätten Oxenstierna att framåt 1670-talet och kommande decennier att skapa något liknande vid Rosersberg i Uppland och Lindholmen på Kållandsö i Västsverige båda förevigade i Sueciaverket.
Den väldiga anläggningen synes ha underhållits fram till Gustav III:s tid då en upprustning av den stora parterren gjordes efter hovarkitekten Carl Fredrik Adelcrantz ritningar (dok: relationsritning över utförda arbeten 1775 i Vasasamlingen, Riksarkivet). Arbetena innebar bland annat tätning av dammarna med torv och sand men även underhåll av fontängruppen Amorrör och Stora språnget som avslutade anläggningen mot öster måste ha skett, med utbyte av pumpstockar, tätningar med mera. Ett för sin tid stort anläggningsföretag var grävningen av den numera försvunna långa Canalen från Hjälstaviken som visar på denne monarks stora förmåga till teatraliska effekter som så kungafamiljen anlände med sina båtar från Stockholm.
Försäljningen av Ekolsund till grosshandlarfamiljen Seton 1786 innebar en förfallsperiod för hela Ekolsundsanläggningen både vad gäller byggnaderna och den väldiga barockparken. Jordbruksfastigheten var då utarrrenderad och ägarna bodde mestadels i sitt hemland Skottland. Av en pennteckning av konstnären C. Bennet från 1841 framgår att Stora språngets damm fortfarande höll vatten då ett sällskap i roddbåt avbildas. En något senare oljemålning av Ekolsund från öster från omkring 1850 visar den igenvuxna barockparken i en pittoresk stämning med vandrande sällskap i form av damer och herrar och deras uppassning i förnäma klädedräkter.
Strukturen och vattenparken finns kvar än idag, vilket är unikt, men på grund av erosion, nyttjande som soptipp samt övergödning, genom tillförsel av avloppsvatten, är det idag svårt att se dess forna glans. Några dammar har idag tappat sin viktiga form, andra är helt borta då det fått ge vika för åkermark, andra har helt vuxit igen.
Tackvare den lokala naturvårdssatsningen (LONA) genom Naturvårdsverket har Ekolsunds vattenpark med dess dammar mottagit stöd för att få vattenparken restaurerad under år 2022. Projektet kom att omfatta tre delar som redovisas nedan.
Canalen
Den över femhundra meter långa canalen som ingår i den ursprungliga barockträdgårdens södra anläggningsaxel, och som står i förbindelse till de längst i sydväst belägna matardammarna var arkitekten Tessin d.ä.:s lösning av den vattenanlägging som finns i hans företrädare Jean de la Vallées andra stora generalplan från 1650-tales mitt. Dock grävdes redan i slutet en större trädgårdskanal redan på 1630-talet men det är inte känt var den låg. Den nya canalen med förebilder framförallt i franska barockträdgårdar anlades omkring 1662 av soldater och dagsverksbönder, Clas Tott och hans anläggningsledare arkitekten Eric Hofwenius lade ned mycket möda på hur trädraderna omkring Canalen skulle planteras och vilka trädslag som var mest lämpade. Hofwenius var också den som konstruerade reglermunkarna även om troligt att det är Rudbecks uppfinningar som Hofwenius har förbättrat eller anpassat efter just Ekolsunds behov. Ända fram till våra dagar har canalen underhållits så pass att den inte vuxit igen men dess 1900-tals utlopp i betong var havererat och ersattes 2022 av en munk.
Lillian
Trädgårdsdammen Lillian, placerad direkt söder om slottet, är ursprungligen en helt cirkelrunda damm som fortsätter barockparkens södra axel åt öster från den numera igenvuxna dammen Gerben och dessförinnan Canalen. Den är anlagd under 1660-talet och har haft fontänanordning med kar i mitten och synes ha varit i bruk intill 1700-talets mitt och beskrivs som varande i bruk av Johan Salvius 1741. I den en södra axelns fortsättning mot öster fanns ytterligare två fontändammar Peruken och Gåsen. Dessa förföll dock under 1800-talet och är markerade som kärr i de tidiga 1900-talskartorna och nyttjades då som soptipp. Gåsen rensades under 2015 och håller därefter åter vatten men med en cirkelform istället för dess ovala ursprungsform. Utloppet bestod även här av ett havererat betongutlopp men ersattes av en munk.
Stora språnget
Det Stora språnget anlades på 1660-talet och fullbordade det stora trädgårdsperspektivet från slottsanläggningen mot öster.
Här bakom fanns en naturlig kulle som skulle förses med balustrader varifrån man kunde betrakta den stora parterren med kaskaderna och slottsbyggnaderna längst bort i väster. Eric Hofwenius omtalar stolt för Clas Tott att han kunnat låta fontänen i Stora språnget spela tre gånger under samma dag. Denna anläggning med fontänuppsatsen i gjuten malm (bronslegering) torde åtminstone tidvis ha varit i bruk till 1700-talets mitt. Liksom de andra delarna i Vattenparken satte förfallet in under 1800-talet. En teckning från 1840 talet visar att dammen fortfarande fanns då sällskap med roddbåtar avbildats. De tidigare nämnda kartorna från 1910-talet visar dammen till ungefär halva sin ursprungliga vattenyta. Därefter har den fått växa igen och torrlagts.
Dammens storlek i bredd motsvarar borggårdens bredd och även om bågen är mindre i öst- västlig riktning. Den är ett tydligt likformat element i trädgården som tidigare inte noterats i skrift.
Genom LONA projektet rensades dammens yta och material från dammen nyttjades uppströms vid de andra dammarnas utlopp men likaså tätades delar av dammen som bestod av sand med lera från andra delar av dammen.
Självtrycksfontäner
Under 1600 och 1700-talen pryddes parken av självtrycksfontäner och under LONA arbetet förberedes och nedlades slang för att kunna förverkliga en fontän vid Stora Språnget. Rören samt det arbetet har separerats och finansierats av Ekolsunds slotts stiftelse. Fontäner kan ses som enbart kulturhistoriska och njutbara värden men syresättningen av vattnet förbättrar även dess kvalitet och levnadsmiljön för djur- och växtlivet.
Andra delar av Vattenparken är, Lycksalighetens ö / Stjärnan, Pussen / Snickarens damm, Sumpdammen, Gerben/ Stensatta kanalen, Peruken samt kaskaderna för att nämna några.